I helgen firade vi dansvänner som fyllt 50. Det var roligt, mycket folk som vi inte har träffat på flera år. Spela till dans var det också fint att göra, för det var verkligen inte igår jag gjorde så det. Spelmännen hade jag inte heller träffat på länge. Det blev ett kärt återseende och vi hjälpte varandra att komma ihåg låtar vi hade gemensamt. Några upprepningar blev det, men vad gör det när man bara spelar för att det är kul?
Dottern var lite extra trött efter en förkylning i veckan, så vi stannade inte jättesent. Nästa gång kanske det kan bli lite längre, med mer spel. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till den gången…
Skriver kort på pendeltåget mot Uppsala efter en kväll på O’Connell’s. Jag gillar verkligen stämningen där, det är ett fint gäng. Vi var inte så många den här gången och det var den vanliga samlingen stränginstrument. Någon var ny och hade med sig ett nothäfte. Jag tyckte det var fint att hon ändå fick en plats och det kändes som att nästan alla försökte se till att hon hängde med genom att t ex då och då hålla ned tempot. Andra låtar gick desto fortare, jag tror vi slogs något slags fartrekord på Mason’s apron. Eller kanske överskred någon hastighetsgräns. Men ibland är det ju kul att spela fort också.
Det var relativt få sånger den här onsdagen. Kanske beroende på musikerna, jag tror också att det hänger en hel del på vilka andra människor som är där. Blir det superrespons och folk sjunger med vill man kanske köra fler sånger. Ikväll var det lite sporadiskt handklapp här och där, långt ifrån skråligt.
Visst är det härligt när en session, musikaliskt sett, är så där magiskt bra. Men det är också härligt när en session är skönt häng tillsammans med andra som gillar musiken och det har onsdagskvällarna på O’Connell’s varit varje gång hittills. För mig, som känner mig ganska rostig men älskar att spela, passar det väldigt bra.
…att fiolen alltid borde vara med, eller åtminstone lättillgänglig.
Förra veckan var jag med jobbet i London några dagar. Fullspäckat schema, jag stannade också en extra natt själv. Funderade på att ta med något instrument – kanske fiolen, kanske mandolinen (som ju är lite enklare att kompa med, hade t ex varit trevligt när vi sjöng lovsång tillsammans) – men alla instrument fick stanna hemma. Jag hade kollat lite efter sessions på torsdagkvällar (bl a på thesession) och visst fanns det några, men alla jag hittade var ganska långt från där jag bodde.
På en morgonlöprunda hade jag dock passerat en irländsk pub bara några kvarter ”hemifrån” och på den lediga torsdagkvällen tog jag mig dit. Mest för att ta en Guinness som efterrätt. De kunde verkligen sin Guinness, den var så där magisk bra så man tänker att man nästan aldrig mer behöver dricka en till.
Sedan, när ölen nästan var slut, kom det in en snubbe med en banjo över axeln. Strax dök det också upp en gitarr och en bodhran. Såklart skulle det bli session där, på den supermysiga puben med löjligt bra Guinness, tre kvarter från vandrarhemmet där jag bodde. Där satt jag, ungefär 2000 kilometer från min fiol (enligt Google maps).
Oh, well. Jag skrålade med i ett par sånger och lovade de tre herrarna (och mig själv) att nästa gång ska fiolen vara med.
Igår spelade Lena Jonsson Trio på Katalins jazzbar. Jag köpte biljetter till hela familjen, utan att egentligen ha hört dem tidigare. Har ju haft ganska dålig koll på folkmusikvärlden ett tag, Lena har jag nog hört vid några tillfällen men det var ganska länge sedan. Men konsert är ju roligt och det kunde vara en kul sportlovsaktivitet tänkte jag.
Det var otroligt bra! Ruskigt svängigt, tajt och samtidigt spännande. Härlig variation på låtarna med en del stillsamma bitar, svängiga 16-delspolskor och några låtar som drog åt ett amerikanskt bluegrass-hållet. Inte konstigt eftersom Lena varit en hel del i USA. Fiolspelet var otroligt, varenda ton satt där den skulle och det märks att hon har en väldigt stor bredd att ösa ur. Allt ifrån bluesiga riff med rejält skrap (något positivt) till mjuka lena (ha ha) klanger. Samtidigt var det ett riktigt triospel, gitarren och basen var inte bara stöd utan fick eget utrymme.
Svårt att välja ut någon favoritlåt – kanske pga att alla var nya för mig. Jag köpte två av deras skivor på vinyl, så jag ser fram emot att lyssna mer. På skivorna får man förstås inte höra mellansnacket, t ex om hur videon till Ispolskan delvis spelades in med telefon på en is som var allt annat än säker.
Det blev session igår ändå. Jag hade grejer på jobbet fram till kl 18 och även om jag då var rätt trött tänkte jag att jag nog skulle ångra mig om jag inte passade på. Helt rätt beslut! Ovanligt många fioler (fem st) och några nya personer (iaf för mig). Vi hade också ett par internationella gäster, en belgare som just nu studerar svensk folkmusik i Malung och en fransman som var i Sverige för att hälsa på honom.
Som vanligt blev det en del låtar jag kan och en hel del nya. Men det är ju så det ska vara, det är en del av dynamiken i en session. På vissa låtar spelar några, på andra låtar spelar alla. Jag borde nog ändå fortsätta fräscha upp låtar och tänka ut lite sets, så att jag har mer att starta.
Men det blev inte bara session igår, det blev också konsert ikväll. Den ska jag skriva något om imorgon.
Idag står bön & lovsång på schemat, så då passar det bra att fiolen får följa med till jobbet. Det blir inte riktigt lika många tillfällen för musicerande i tjänsten jag har nu, men de finns där. Så jag försöker ta vara på dem!
Förra helgen hade jag med mig både fiol och gitarr till en gudstjänst i Västerås. Jag åkte buss, det hade nog varit omöjligt med gamla fiollådan, men med nya smidiga Bam var det inga problem. OK, lite problem var det, men inga stora. Det var lite dåligt med utrymme för väskor på bussarna. Tågen är bättre, idag var jag dessutom i god tid och kunde lägga beslag på en lyxig ensamplats med stor hylla precis bredvid.
Eftersom det är onsdag är det frestande att dröja sig kvar och åka till session i Gamla stan, men jag tror inte att det blir så. Har haft ett par väldigt intensiva jobbveckor och känner att jag är ganska trött. Även om en session kan ge energi brukar jag ha svårt att slita mig tidigt och sömnen är ju också viktig. Det blir kanske några låtar hemma i köket efter middagen, med en kopp te.
Jag köpte mig ett BAM Hightech fiolcase. Jo, mitt gamla Negri känns som ett ”etui”, eller en ”låda”, det här känns mer som ett ”case”. Jag kanske egentligen inte behöver det, men när jag har dragit med mig fiolen några gånger på buss och tåg har jag blivit sugen på något smidigare. Nu känns det kanske lite bortkastat att jag pimpade gamla lådan med tygmärken, så får det vara. Blir det klistermärken på nya? Vi får se…
Smidigt är det onekligen! Mindre, förstås, eftersom det har en helt annan form. Men också mycket lättare. BAM med fiol och diverse prylar i väger mindre än Negri gör tomt! Kanske är det t o m tillräckligt nätt för att fiolen ska kunna följa med på familjens tågluff i sommar… Skyddet är kanske inte riktigt lika bra, åtminstone misstänker jag att Negri isolerar mycket bättre temperaturmässigt. Det finns extrafodral att köpa från BAM, om jag tycker att det behövs under den kallare delen av året kanske jag syr ett eget. Jag gillar ju sånt, att göra själv.
Jag får inte plats med lika mycket prylar här, men allt jag egentligen behöver ryms. Harts, stämgaffel, duk att torka av fiolen med får plats i den lilla påsen, tror att jag också petade ned ett par olika sordiner och en liten stämapparat. Extra strängar kan ligga löst. Metronomen får stanna utanför, jag använder den ändå bara hemma så den kan lika gärna bo i en byrålåda.
Passformen för fiolen är väldigt bra, jag tror nästan den skulle sitta kvar om jag vände upp och ner på alltihop, även om den inte var fastspänd. Men det vågar jag inte testa! Ska se till att komma ihåg det lilla kardborrbandet.
Leveransen kom i måndags, så hittills har jag inte testat det ute. I helgen får det komma ut när fiolen ska med på 50-års-fest. Jag hoppas också på session nästa onsdag. Egentligen hoppas jag ju på session varje onsdag. Sedan beror det på hur mycket annat som händer, hemma eller på jobbet, om jag kan ta mig dit. Jag tror att jag ska försöka vara nöjd om jag kan ta mig dit ungefär en gång i månaden.
Visst finns det andra (billigare!) alternativ om man vill ha ett smidigt och lätt sätt att transportera fiolen. Mitt första intryck av BAM Hightech är ändå att det verkar värt pengarna. Det rymmer allt jag behöver, är väldigt lätt och känns samtidigt gediget. Sedan gör det inget att det ser så tufft ut!
Det är en av de där låtarna jag tror att jag har kunnat hyfsat bra en gång, men nu vet jag inte riktigt om jag skulle hänga med på i en session. Jag skulle absolut inte kunna starta den! Men jag har alltid gillat titeln. Musik, särskilt folkmusik, har ju en tendens att hänga ihop med saker. Titlarna beskriver sällan själva låten utan är snarare hämtad från någon plats, person, föremål – ibland dryck.
Till en bra session hör en pint Guinness eller två. Men hemma blir det mest te. Efter middagen gör jag ibland en kopp och sörplar lite mellan låtarna under en stunds fiolspel. Oftare på sista tiden – det är jag glad för! Gärna PGs som bilden visar. Det är inget spektakulärt te direkt, men ett riktigt bra vardagste. En fördel är att påsen kan ligga i nästan hur länge som helst, så spelar jag någon låt under tiden gör det inget om den blir lite lång. Jag kanske borde plocka in The cup of tea i rotationen, så är den nog tillbaka i fingrarna snart.
Igår tog jag mig äntligen till O’Connell’s onsdagssession igen! Det var fullt ös när jag kom in genom dörren, lite sent vid 20-tiden. Ganska mycket folk, men inte för många, jag tror att vi var 12. Ganska bra blandning på instrument var det också. Tre fioler, det funkar i en så stor grupp men det är lite max för en session (tycker jag). Vi spelade visserligen inte alla hela tiden. Det var också tre banjos och man kan tro att de skulle ta över totalt men det tycker jag inte att de gjorde. En concertina var ett väldigt trevligt inslag som man inte får höra tillräckligt ofta.
Jag gillar verkligen denna session. Det är skön stämning, väldigt opretentiöst, behagligt tempo på låtarna, många ”standards” men inte bara. Min repertoar är liten och rostig, så det brukar bli ganska många låtar som jag inte kan, men det gör inget. Ibland är de tillräckligt bekanta för att spela med ändå och ibland är det skönt att ta en liten paus.
En bra session har ju inte bara musik, det som sker mellan låtarna är lika viktigt. På så vis var det ganska högt tempo igår, det var inte mycket ”dötid” mellan låtarna. Men jag satt lite på ett hörn, vilket gjorde att jag kunde varva spelandet och småprat med kompisen bredvid (som inte hade något instrument med sig den här gången).
Det har blivit rätt mycket spelat de första två veckorna på det nya året. Jag hade hoppats på att kanske hinna till någon session mellan jul, nyår och trettondag. Så blev det inte, men det har blivit ganska många stunder med fiolen hemma och dessutom lite jam med andra.
Det är ju helt klart roligast – att spela tillsammans. Samtidigt så uppskattar jag verkligen att spela själv också. Till och med de stunder när jag övar snarare än spelar (för det är olika saker tycker jag) är ganska roliga.
Jag hoppas att året får fortsätta så här – med mycket musik, för mig själv och tillsammans med andra.
spela fela 