…att fiolen alltid borde vara med, eller åtminstone lättillgänglig.

Förra veckan var jag med jobbet i London några dagar. Fullspäckat schema, jag stannade också en extra natt själv. Funderade på att ta med något instrument – kanske fiolen, kanske mandolinen (som ju är lite enklare att kompa med, hade t ex varit trevligt när vi sjöng lovsång tillsammans) – men alla instrument fick stanna hemma. Jag hade kollat lite efter sessions på torsdagkvällar (bl a på thesession) och visst fanns det några, men alla jag hittade var ganska långt från där jag bodde.

På en morgonlöprunda hade jag dock passerat en irländsk pub bara några kvarter ”hemifrån” och på den lediga torsdagkvällen tog jag mig dit. Mest för att ta en Guinness som efterrätt. De kunde verkligen sin Guinness, den var så där magisk bra så man tänker att man nästan aldrig mer behöver dricka en till.

Sedan, när ölen nästan var slut, kom det in en snubbe med en banjo över axeln. Strax dök det också upp en gitarr och en bodhran. Såklart skulle det bli session där, på den supermysiga puben med löjligt bra Guinness, tre kvarter från vandrarhemmet där jag bodde. Där satt jag, ungefär 2000 kilometer från min fiol (enligt Google maps).

Oh, well. Jag skrålade med i ett par sånger och lovade de tre herrarna (och mig själv) att nästa gång ska fiolen vara med.