Skriver kort på pendeltåget mot Uppsala efter en kväll på O’Connell’s. Jag gillar verkligen stämningen där, det är ett fint gäng. Vi var inte så många den här gången och det var den vanliga samlingen stränginstrument. Någon var ny och hade med sig ett nothäfte. Jag tyckte det var fint att hon ändå fick en plats och det kändes som att nästan alla försökte se till att hon hängde med genom att t ex då och då hålla ned tempot. Andra låtar gick desto fortare, jag tror vi slogs något slags fartrekord på Mason’s apron. Eller kanske överskred någon hastighetsgräns. Men ibland är det ju kul att spela fort också.

Det var relativt få sånger den här onsdagen. Kanske beroende på musikerna, jag tror också att det hänger en hel del på vilka andra människor som är där. Blir det superrespons och folk sjunger med vill man kanske köra fler sånger. Ikväll var det lite sporadiskt handklapp här och där, långt ifrån skråligt.

Visst är det härligt när en session, musikaliskt sett, är så där magiskt bra. Men det är också härligt när en session är skönt häng tillsammans med andra som gillar musiken och det har onsdagskvällarna på O’Connell’s varit varje gång hittills. För mig, som känner mig ganska rostig men älskar att spela, passar det väldigt bra.